balibitches

Vi ansökte inte om förlängt visum innan vi åkte. Det var dumt. Det fick vi erfara idag. Vi tar det från början (detta blir en detaljerad beskrivning, men det kan säkert vara kul att läsa om 10 år när vi har glömt vilken krånglig dag det här var. Plus att jag ligger i sängen och skriver det i förväg eftersom jag ändå inte har nåt att göra, så jag kan sväva ut hur mycket jag vill).

När vi landade på Bali betalade vi 25 dollar och fick ett turistvisum för vistelse i landet i 30 dagar. Vi har vetat hela tiden att vi bara kan stanna en månad i taget och att vi skulle behöva åka ut ur landet och sedan in igen. Efter några dagar kom vi på att vi skulle undersöka möjligheten att förlänga våra visum ytterligare 30 dagar på plats för att slippa en flygning, och så var cirkusen igång.

Vi provade ringa svenska konsulatet i Sanur, kom till en telefonsvarare som meddelade öppettiderna tisdagar och torsdagar 10-13. Vi ringde i torsdags kl 16:30, trillade på målsnöret alltså. Till saken hör att vi hade bokat resa till Gili Islands en vecka 2 mars (tisdag kl 6 på morgonen) och den ekvationen gick ju då inte alls ihop. Vi fick som tur var byta avresa till 3 mars istället så att vi kunde styra upp visumet idag, tisdag.

Jag bad min pappa att ringa Indonesiska ambassaden i Sverige för att kolla om dom visste nåt om det här med extending visa. Vi ville täcka upp alla möjliga vägar till information. Dom visste tydligen inte så mycket och hade svarat att det förmodligen inte gick att förlänga på plats, men att vi skulle fråga på konsulatet ändå. Halvbra hjälp, kan man säga.

Vi tog en taxi till Sanur till konsulatet för att få hjälp med tillvägagångssättet av förlängningen. Onödighetsgrej nr 1. För det tog ungefär 30 sekunder för ambassadörkvinnan att berätta att dom inte hade med det att göra utan att det gjorde man på imigrationsavdelningen ute på flygplatsen. Vi skulle ha ringt istället för att åka dit för 60 spänn! Fast det braiga med det hela var ju ändå att det faktiskt går att förlänga på plats. Jihoo!

Ny taxi till flygplatsen. Vi gick fram och tillbaka mellan domestic och international och hamnade tillslut inne på international efter en miljard hänvisningar. Men det var fel. Vi skulle visst utanför hela flygplatsområdet till imigrationskontoret. Så vi började traska, helt utan aning om vart vi skulle, slutade med att vi haffade en taxi som fick köra oss till rätt ställe och detta kostade 4 kronor, hehe, vi var ganska nära med andra ord.

Först fick vi varsin blankett att fylla i. Vi var visst dom enda på hela stället som inte hade egna pennor med oss, så Erika lånade en av en tjej, som sedan försvann och vi hade plötsligt fått hennes penna. Anyways, när vi skulle lämna in våra ansökningar kom vi i en kö hos en surpuppa som tjurade fram att vi måste kopiera 2 sidor ur våra pass och lämna in tillsammans med blanketten samt lämna in en kopia på utresebiljett ur landet. Onödighetsgrej nr 2. Vi som just hade varit på flygplatsen, nu måste vi tillbaka för att kirra en biljett ut ur landet. Så det var ju bara att knalla tillbaka det.

Samma visa igen med promenad fram och tillbaka mellan domestic och international för att slutligen hitta en återförsäljare av AirAsia-flygbiljetter. Vi bad tjejen att hitta det billigaste alternativet ut ur Bali och in igen dagen därpå mellan 1 och 4 april. Hon hittade en flight till Kuala Lumpur 1 april och tillbaka till Denpasar 2 april för totalt 1700 per person. Inte skitbilligt, men vi hade ju inget val. Vi lassade fram 34 hundratusenlappar och såg glada ut. Njae, vi lassade fram 34 hundratusenlappar punkt. Vi var även livstvungna att köpa varsin gobit på Starbucks för att kicka igång våra hjärnor och våra ben innan nästa försök på imigrasi-kontoret.

Under den här tiden hade jag hunnit svettas ner hela ryggen på min bomullsklänning och köpt vatten av Indonesiens lejaste tjej.

Komplett ansökan lämnades in och efter 3 taxiresor, otaliga hänvisningar fram och tillbaka och en jäkla massa pengar fick vi äntligen ett kvitto på att dom nu behandlar vår visumförlängning och att vi ska komma tillbaka 11 mars. Äntligen kunde vi åka hem till Kuta igen. Kul om det blir avslag, ehhehehehe…

Fy fabian vilket tråkigt inlägg. Förlåt. Men vi är iallafall sjukt nöjda över att den här krångliga dagen gav resultat.

-Sandrew