balibitches

Det visade sig att min 7-dagars vadkramp inte alls är nåt skämt. Imorse när jag skulle gå iväg och Skype:a med mamma och Bosse fick jag bokstavligen släpa mig från rummet och de 50 metrarna till internetcafét. Det var inte längre kramp utan en fruktansvärd huggande smärta liksom inne i vänster underben som strålade upp mot baksida lår. Jag var helt genomsvettig när jag stapplade in och halvsnyftade fram att jag förutom Skype ville köpa en Sprite (blodsockerfall javisst). Självklart blev det "värre" när jag fick se och höra mammas röst, då blev det ännu mer synd om mig, hehe.

När vi hade pratat klart om möjliga och omöjliga diagnoser och eventuella åtgärder släpade jag mig tillbaka till hotellrummet, ville typ dö, så ont gjorde det. Ton, hotellägaren, såg märkbart oroad ut (söt-Ton!) och tipsade om salva på apoteket. Jag fick stödja mig på honom uppför trapporna, han är så snäll. Stöp i säng och lyckades så småningom somna om i 2,5 timme.

När Ecka vaknade gjorde hon det hon är bäst på; Tog hand om mig, var gullig och omtänksam, gav mig alvedon, gick och köpte frukost (eftersom jag inte tog mig ur sängen) och ungefär en halvtimme senare hade hon satt mig i en taxi och tagit mig till sjukhuset. ♥

På Legian Medical Clinic fick jag berätta om min märkliga åkomma, läkarna kände lite på min vad och smorde in med vad jag antar är liniment och lindade vaden. Jag fick utskrivet muskelavslappnande och smärtstillande piller samt en tub av samma liniment. Benet ska lindas om 2 ggr/dag med ny salva och gasbindan på igen. Återbesök om 3 dagar om det inte har gått över. Och allt detta av en nätt summa på 1 684 050 Rps! Tur man är miljonär i det här landet. Det motsvarar ungefär 1 340 svenska kronor. Och min reseförsäkring kom till användning, tralalaa ;)

Ja, så nu är det bara att hoppas att det går över och aldrig kommer tillbaka nå mer. Och jag är så innerligt glad, trygg och tacksam över att jag har världens mest omtänksamma tjej vid min sida. Erika, du är underbar!

// Sandra

Då och då får jag konstiga krämpor som dyker upp från absolut ingenstans, är helt oförklarbara, och försvinner lika mystiskt som dom kom. Oftast är det typ ont i nåt av alla 206 ben i kroppen eller hugg i hjärtat eller kanske underlig magont.

Just nu är det kramp i vänster vad (!). 5 morgnar i rad har jag vaknat och onödighetsstretchat (blir inge bättre) och igår höll jag på att pysa ihop på väg upp från frukostbordet av smärta. 10 minuter senare var det borta.

Kära Bullen, hjälp mig! Vad är det för fel på mig?

// Sandra (inte tjejen i bloggen)

• Man får aldrig maten samtidigt, som är viktigt på restaurang hemma. Ibland har tjejerna hunnit äta klart innan jag ens har fått in min mat. Och man får den i konstig ordning, ex. Erika får sin ristallrik, Marielle får sin pasta, Sandra får sin padthai, Erika får vänta en stund på sin Tom Kha vilket gör att riset som hon ska ha till svalnar.
• ”Ju långsammare desto mer serviceinriktat” verkar vara något slags motto i Thailand, för ibland ställer dom ner tallriken eller besticken framför en så sakta att man nästan får ett bryt.
• Det finns ingenting som heter passa tider. 5 timmars restid är likamed 8 timmar och avgång klockan 22:00 är likamed 22:50.
• Att resa kollektivt inom Thailand är som att förvandlas till ett får. Man vallas runt i flock och ingen berättar för en vad som händer, man får helt enkelt bara lita på att man kommer dit man ska om man följer efter en skrikande thailändare som ropar allt två gånger efter varann ”Phuket-Phuket! …Phuket-Phuket!”
• Det är så fuktigt i luften att jag inte behövde använda cerat på läpparna men än max två gånger på 3 veckor. Det är stort! Beroendet hemma är ju nästan lite sjukt.
• Jämfört med hemma så känner jag att jag får beläggning på tänderna redan efter halva dagen. Vilket får mig att fasa över hur mycket mer socker jag måste sätta i mig, så det försöker jag undvika.
• Det finns inga trottoarer, man måste gå på en smal rad efter varandra för att inte bli påkörd av alla miljoners vespor och jeepar som gärna tutar i överkant mycket dygnet runt. Ingen trevlig promenad med bredvid-varann-chit-chat är aktuell alltså, man får ropa framåt eller bakåt om man vill snacka på prommisen.
• Barn är nöjda med väldigt lite. Dom kan sitta och leka med ett saltkar hur länge som helst och fortfarande inte behöva varken uppmärksamhet eller underhållning från någon människa. Funkar inte riktigt så i Sverige känns det som.
• Jag har blivit sällskapssjuk! Natten när jag behövde sova i ett eget rum i Phuket var den värsta ever, jag längtade efter att sova i dubbelsäng med någon av Erika eller Marielle direkt…!

Det var Thailand, vi får väl se vilka likheter och skillnader mina observationer från Bali blir så småningom.

// Sandy

Skulle bara vilja börja med att säga att gårdagens besök på butiken Surfergirl blåste bort alla eventuella krämpor eller problem ända till Yokohama och jag var i Roxy-himlen i över en timme! Gick därifrån med en sweatshirt, en kjol, en t-shirt och ett brett flin rikare, men inte så mycket fattigare, eftersom jag handlade allt på reavåningen (observera ordet rea-VÅNINGEN). Underbar affär alltså.

Idag har Erika 9 år, Marielle 11 år och Sandra 12 år spenderat hela dagen på vattenlandet Waterbom, tjohoo! Rutschkanor och gummiringar och glädjeskrik och splash och glass. Verkligen hur kul som helst :) Dit blir det fler besök med våra kära vänner som kommer hit lite senare.

Vi har alltså inte hunnit göra mer av Bali, men jag tänkte ge er en liten bild av vårt nuvarande rum:
Vi har epilepsilampan som pga fläkten som vi såklart måste ha på hela tiden blinkar regelbundet som världens stroboskop eftersom nåt mongo har placerat lampan och fläkten alldeles för nära varandra.
Vi har fladdergardinen som kittlar mig över hela kroppen all night long eftersom den fladdrar av fläktblåsten (men nu har vi kilat fast den med diverse påsar och kuddar så den fladdrar ovanför min kropp, dock gör detta att jag får lite mindre sovplats, men hellre det än helnattskittel).
Vi har halvtrasiga dörren in till toaletten som man nästan tror ska lossna på mitten på längden varje gång man ska öppna den, men den håller tydligen i ur och skur. Antagligen därför ingen har lagat den.
Vi har falsk marknadsföringsfrukosten som vi, glada i hågen, tänkte bänka oss vid imorse innan vattenlandet, men det visade sig att den bestod av kaffe eller te. Endast.
I övrigt är vi nöjda, hehe. Det är hyfsat billigt ändå, ca 40 kr/natt per person. Vi ska flytta när vi hittar nåt med pool, som Erika skrev.

Det vi gör ikväll är att äta middag på en restaurang med WiFi så vi kan surfa fram en flygresa ut ur landet och sedan in igen pga visum-frågan (30 dagar max). Vi förbereder oss också så gott vi kan inför hemtentan som släpps på måndag och är avgörandet för första kursen i Pedagogik A. Sen misstänker jag att vi kommer slockna ganska tidigt, precis som det ska vara när man har varit en hel dag "på badet".

Pussel!
// Sandrel

Men hur söta är mina nära och kära!?
Mia, min Mia♥